70-TALET

Sverige upp och ner för kaffepengar

När bandet inte repeterade eller roade bingopublik kollade man in idolerna med stort I, Flamingokvintetten. De var förebilder och bandet var på plats när Flamingo rullade in med sin stora buss på eftermiddagen. Med sig hade Olle, Christer och de andra var sitt anteckningsblock där de skrev upp vilka lampor bandet hade, vilka kablar som drogs och vilka låtar som spelades. Sen gjorde Lasse Stefans likadant. I början av 70-talet togs också beslut att spela på heltid.
För i stort sett inga pengar åkte bandet upp och ner i Sverige gång på gång, helg efter helg, i jakt på publik och nya ställen. En liten del av hönshuset blev också kontor och där satt Anders och Lasse på dagarna och ringde nya arrangörer och erbjöd sina tjänster, ofta i princip gratis. Lasse var envis och hittade han ingen arrangör i t ex Ljusdal ringde han bensinmacken och frågade vem han skulle söka för att spela upp till dans.
Det lilla skivbolaget Habima gav ut två singlar i början av 70-talet, Kära Rut (där Christer sjunger, något han helst glömt bort idag) och Ett snurrande hjul. 1974 släpptes första fullängdsskivan som sålde i hisnande 5 000 exemplar.
Turnéerna fortsatte men den riktiga framgången låter vänta på sig. Anders Pettersson tröttnar och bestämde sig för att bli billackerare. Leif Larsson kom in istället och fick spela 55 av 90 dagar under sommarmånaderna.
Vid en spelning på hemmaplan, folkparken Sommarlust i Kristianstad, får bandet sitt ”riktiga” namn. Folkparkschefen Folke hade nonstopdans med bandet och Lasse Kenths (andra lokala idoler i stan) men för få av bokstaven S när han skulle hänga upp skyltar med kvällens orkestrar. Folke satte helt enkelt dit ett Z i slutet på bandnamnet och de övriga tyckte det var fräckt, Lasse Stefanz var så fött!
1977 började Lasse Stefanz vackla ordentligt. Tio års harvande började ta ut sin rätt och samtidigt svepte discovågen in över landet. Band efter band hakade på och prydliga pojkar bytte sammetskavaj och urringat och guldplatå. Sånger om röda stugor och mormödrar bakom tyllgardinen byttes mot Boney M och Donna Summer. Lasse Stefanz ville inte vara sämre och fann sig plötsligt blanda discohits med Flamingolåtar, en omöjlig kombination för publiken att ta till sig. Arrangörerna var arga, publiken var arg och bandet var nära upplösning. Leif slutade och bandet kallade in Anders igen.
Christer och Hasse satt en eftermiddag och drack kaffe när bokaren ringde och sa att det nog var slut och det var dags att lägga ner och hitta andra jobb. Det blev tyst runt kaffebordet när de började inse att drömmen var nära att ta slut här.